Såld på nätet

Internetexperten Fredrik Alverén har gett ut in första bok: ”Såld på nätet – priset du betalar för gratis” (Ordfront, 2012) och jag är riktigt sugen på att läsa denna. Alla har väl hört att ”Om du inte betalar för det, då är du inte kunden, då är du produkten som blir såld”? Ja, så är det i alla fall. There are no free lunches. Punkt.

På bokens webbplats har författaren lagt ut ett intressant experiment: Köp boken, betala med din personliga information. Easy peasy tänkte jag och började fylla i formuläret. Namn, kön, intressen.. så långt allt lugnt.. men sen kom det in på mer intima frågor. Och bilden av detta sinnrika experiment blev plötsligt helt glasklar. Hur långt är jag bereddd att dela med mig för att få något ”gratis”. Erkänner jag brott? Står jag för min moral? Specificerar jag på vilken adress jag bor och vad värdet är på min hemelektronik? Jag bläddrade snabbt ner till ”Betalningsvillkoren”, d v s avtalet mellan mig och säljaren. Jag kände mig plötsligt som en sprattlande fisk på en krok.

Jag betalade inte för boken med min information. Jag vågade helt enkelt inte.
Vilket i sig är märkligt eftersom jag många gånger tidigare gjort ganska mycket på nätet för en ”gratis” glass, eller i bästa fall en trisslott, men är inte beredd att göra det igen för 183 kr.
Är du?

Lömskt Fredrik. Som om en missbrukare skulle få sin plats på avvänjning endast om denne deltog i ett test av ny superdrog. Men snyggt gjort. Det skall du ha.

En modell för bildkritik (feedback pt.1)

Konsten att ta vinnande bilderJag läser för tillfället en kurs i ”Visuell kommunikation” vid HLK. På en av lektionerna (och i läroboken) diskuteras hur man ger feedback och kritik kring bilder. Jag fick direkt känslan att detta kan vara värdefullt i många flera sammanhang, så här kommer ett ”schema” över en vettig bildkritiksession.

1. Värdera inte!
Börja inte med att säga om något om huruvida bilden är bra eller dålig. Det är för tidigt!

2. Reagera
Ta in intrycken! Känner efter. Njut, eller äcklas. Upplev.

3. Analysera
Ta fram hjärnan. Vad är kommunikationsvärdet i bilden? Är den bra komponerad? Tekniskt bra utförd. Unik?

4. Värdera
Nu kan det vara läge att värdera bildens värde för DIG. Varför upplever du den så? Hänvisa inte till regler. Prata om hur DU uppfattar bilden.
Ge alltid bekräftelse. Försök se bilden genom fotografens öga. Ingen ber dig bedöma något som de själva inte tycker är bra. Lyft fram det mest positiva med bilden. Har du en invändning som är marginell så hoppa över den.
Linda inte in negativ kritik, var rak. Men undvik överdrifter; säg inte ”väldigt rörigt”. Säg ”rörigt”. Hänvisa inte till regler. Prata om hur DU uppfattar bilden.

5. Ge ej konkreta råd
Döda inte fotografens kreativitet. Ge inga konkreta råd om du inte blir ombedd.
Så ett frö till utveckling. Väck frågan hur man ytterligare kan renodla det fotografen vill uttrycka med bilden. Blanda inte ihop kritik och undervisning. Prata inte teknik, men hellre eftersträvat resultat. Vill fotografen ha tips & tricks så ta det efter kritiken av bilden är klar.

Vad känner ni? Håller ni med om att detta tankesätt skulle kunna användas inom många fler sammanhang än just bildkritik?

Läraren på kursen som pratar om detta, och som skrivit boken, heter Göran Segeholm. Besök gärna hans blogg Bildradion.

Presentera som du tweetar

Läste ett stiligt inlägg på en HBR-blogg: ”In Presentations, Learn to Say Less” av Ron Ashkenas.

Ingen raketforskning, men det påminde mig om det viktiga att ha ett tydligt budskap när man presenterar. Tänka igenom vad jag vill ha sagt och vad som är min åsikt; min rekommendation.
Vad skall åhörarna ta med sig ut från mötet?

Det har blivit allt populärare att presentera mängder med data och halvflummiga ”bevis” för det ena och det andra, och sedan låta publiken fatta sina egna meningar om materialet. Men är inte det lite väl fegt? Jag tycker det.
Förbered dig som om du har 30 sekunder på dig att presentera, inte 30 minuter.
Försök koka ner kärnan i ditt budskap till en tweet, d v s 140 tecken, ca 2 meningar.

Jag har använt närmare 700 tecken redan.. Men, ja, ni fattar vad jag menar.
Lycka till.

Hur ofta bloggar du?

Forgive me father, ’cause I have sinned. It’s been seven weeks since my last blog post.

För att du skall komma högt upp på Google så hjälper det alldeles oerhört om sidan är aktiv och det händer saker.
Dessutom så ser det bra ut när folk väl kommer dit.

Glöm inte heller att ett bra blogginlägg kan snappas upp av någon som driver en riktigt stor blogg, eller en tidning.. ..och så helt plötsligt droppar det in flera hundra på sidan på en och samma dag.
Sånt händer.

Driver du en blog som syftar till att sprida tankar kring ditt føretag eller din verksamhet tycker jag du skall ha som mål att försöka skriva något litet varje vecka.
Om det blir för tight, så åtminstone varannan.
(Jag lever dock inte som jag lär. Skomakarens barn och det där..)

Hellre en liten post än ingen (stor) alls.

Om du siter på spinningscykeln eller promenerar på stan eller vad som helst och kommer på en idé till en post.; Skriv ner den direkt! Om du gör så så har du alltid ett litet lager med idéer att plocka från när du väl skall ta den där halvtimmen.

Denna bloggpost var ursprungligen ett mejl jag skrev till en kund. Då slog det mig att det kunde vara en spännande bloggpost. Det tog mig mindre än 10 min att skriva, och nu är det publicerat. Lycka till!

Meta om meta

Vad är ”meta”? Det är ett av de där orden som höstens pseudointellektuella slängt omkring sig, i tid och otid. Twitter är fullt av ”meta”. Ståuppare är ofta ”meta”. Diskussionen i sociala medier om sociala mediers storhet/litenhet är definitivt ”meta”.

En av höstens stora mediasnackisar har varit webbplatsen Ajour och grundaren Emanuel Karlstens uttalande att ”Alla är journalister”. Det tog hus i h-e, på ren svenska, och diskussionen svallade om huruvida man verkligen kan få säga så. Ramarna för Ajours verksamhet ritades upp, av utomstående förståsigpåare, och trovärdigheten till personer ifrågasattes. Och detta redan innan Ajour publicerat någonting. Diskussionen i sig blev ett hett ämne att diskutera. Meta.

Metahumor är humor om humor. Har ni sett en seriefigur som går lite utanför ramarna? Bokstavligt alltså? En seriefigur som drar i kanten på sin fysiska ruta? Meta. Linus på linjen? Jättemeta.

Metakunskap är kunskap om kunskap. Vad är då kunskap om metakunskap?

Man kan såklart vrida sig ner i en definition av det här slaget alldeles för många nivåer och bli rejält snurrig. Så vi stannar här.
Är denna artikel meta? Givetvis.

 

 

 

 

 

WTF är FTW?

En morgon helt nyligen i P3:s ”Morgonpasset” diskuterades olika förkortningar på Internet. Studion slog fast att ”ftw” betydde ”f**k the world” och halva Sverige satte kaffet i vrångstrupen. Lyssnarstorm följde och det påpekades ganska snart att ”ftw” nog betydde ”for the win”, d v s ett uppmuntrande tillrop till något som man tycker är bra. Tummen upp, liksom. En av deltagarna i samtalet blev väldigt glad för denna upplysning; Hon hade nyligen läst Facebookuppdateringen ”Lillan var underbar i poolen idag. Babysim FTW!” vilket hon inte helt fick att gå ihop.
Jag läste nyligen själv en tweet som löd ”TRANSTRÖMER FTW!”. I det sammanhanget tycker jag iofs att det passar rätt bra med båda förklaringarna.

Fotnot: Uttrycket ”F**k the world” (FTW) används av vissa outlaw-motorcykelgäng för att markera sitt val att stå utanför samhällets lagar och normer. Om du umgås i sådana kretsar så misstänker jag att du redan vet om det. Jag har dessutom svårt att se kopplingen mellan Hells Angels och babysimning.

Svenska twittereliten håller dig Ajour(?)

Imorse öppnade Ajour.se och hela Sverige håller andan.
Nä, riktigt så är det nog inte. Men om man följt Emanuel Karlsten och ytterligare några av Sveriges mest inflytelserika twittrare de senaste två veckorna så skulle man kunna tro det.
Det som utlovats är en ny journalistisk platform med ny teknik och crowdsourcing i fokus. Möjligheten för läsare att kommentera och kunna bidra till storyn är central. Skaparna bakom denna sajt vet inte riktigt vart de skall, men det är lite av tjusningen; de skjuter från höften.
Detta projekt är givetvis spännande och vi följer med på resan. Min största rädsla är att Ajour bara kommer bli ett nytt hang-out för de mest seriösa användarna (de finns!) på Flashback och att trovärdigheten blir låg och budskapet grumligt. Men man vet aldrig. Låt oss hoppas att detta blir något stort. Något att lita på, som ger oss snabba och fräscha nyheter. Något ajour’t helt enkelt.

Att göra en pudel. En text om Juholts bostadsbidrag.

Håkan Juholt gjorde det riktigt snyggt. I början.
Han lade sig platt på rygg och erkände att han gjort fel och att han nu skulle göra rätt för sig. Det hade räckt så. Det var under fredagen och jag var imponerad. Jag t o m berömde Juholt offentligt på Twitter. Sedan kom lördagen (ca kl 22):

Någon gång på lördagkvällen bestämmer sig alltså Håkan Juholt, på eget bevåg, utan att kontakta sina rådgivare får vi anta, att på sin mobiltelefon, knappa fram ett meddelande som är så illa formulerat att bara detta i sig borde kosta honom jobbet.
Orden ”trots det betalade jag det kvällstidningarna tyckte jag borde göra” är så märkliga att jag inte kan släppa det. Juholt antyder att det är p g a mediadrevet som han tvingats betala tillbaka pengar, inte det faktum att han gjort fel. Det lyser dessutom igenom hur bitter han är. Illa.
Vad gäller denna FB-uppdatering en sen lördagkväll så uttrycker nog, trots allt, Juholt bäst själv vad vi alla tycker: -Det var dumt.
Men skall verkligen en av svensk politiks viktigaste personer kunna bete sig så? Var är hans omdöme? Varför tar han inte hjälp när han så uppenbart inte kan hantera medierna själv?
På 90-talet fick vi alla lära oss att inte skriva epost i affekt. Det är lättare att vara arg på någon, eller lite för ”naken”, i text än rakt upp i ansiktet. Låt det du skriver vila. Låt det mogna.
Det tipset gäller i allra högsta grad sociala medier eftersom det du säger i sin natur är så oerhört publikt. Är man dessutom statsministerkandidat så kanske man skall tänka efter både två och tre gånger om innan man postar en statusuppdatering på Facebook, i affekt.

Att beröra en hel värld

Steve Jobs har gått bort och en hel värld sörjer en stor människa, företagsledare och visionär som förändrat hur vi människor använder teknik och hur vi kommunicerar.

”A lot of times, people don’t know what they want until you show it to them”

5:e januari 1999 sitter jag tillsammans med några tusen andra redan frälsta i Esplanade Ballroom på Moscone Convention Centre, San Francisco. Jag och mina kollegor från Dicom hade köat sedan tidig morgon med våra Starbucks-latte i handen. Vi skippade alltså den legendariska frukosten på Marriot Marquis, bara en sån sak..
Detta är alltså långt innan Ipod, eller ens Itunes, sett dagens ljus men redan då var musiken ett viktigt inslag i Apples värld; I salen pumpas legendariska ”Apple-band” som ”The Rembrandts” m fl och under själva presentationen spelas Rolling Stones låt ”She’s A Rainbow” från 1967. Kommer ni ihåg vad som skedde? Imac kom i fem olika färger! Det kan verka patetiskt att en full sal, ja en hel värld, jublade åt en sån sak, men ingenting har förändrats sedan dess; Fortfarande jublar vi när Iphone kommer med en ny liten detalj, eller en ny färg. Steve talade om för oss vad vi ville ha innan vi visste det själva, och jag hoppas Apple fortsätter så.

”Design is not just what it looks like and feels like. Design is how it works.”

Har du liksom jag undrat över hur det ibland kan ta minuter att lista ut hur man skall värma en Gorbys i valfri mikrovågsugn, medan en tvååring kan plocka upp en Ipad och sätta på favoritfilmen? Hur många gånger har du bläddrat i instruktionsboken til din Iphone?
Nuff’ said.

Jag har suttit bakom (framför?) en Mac sedan tidigt 90-tal, med några få ofrivilligt mörka perioder. Jag vet inte hur många gånger jag diskuterat Apples storhet med icke-frälsta, men oftast har det kokat ner till mjuka värden som ingen icke-frälst kan förstå. Kommer ni ihåg de första Imacarna med den turkosblå plasten? Då kommer ni även ihåg att det ett år senare inte gick att köpa något datortillbehör, till någon dator/pryl, som inte fanns i den där blå plasten. Den ena fulare än den andra, förvisso, men vilken enorm genomslagskraft! Varför kunde ingen annan datortillverkare se denna marknad? Det ses inte längre som fånigt att bry sig om design. Ingen konsument pratar längre megahertz. Jag har ärligt talat ingen aning om vad det är för prestanda i min Macbook Pro, med vilken jag skriver denna text. Det hade jag vetat på 90-talet.
Hur musikbranschen hade sett ut utan Steve Jobs satsningar vet vi inte. Thank you for the music, säger jag. Utan Steve; Hade vi alla haft ”smarta telefoner” i fickan? Hade mitt skrivbord och mitt hem varit lika fullt av Apple-prylar? Troligen inte. Hade jag spelat Wordfeud mot min mamma. Absolut inte.

Vila i frid. Saknad.

”Being the richest man in the cemetery doesn’t matter to me … Going to bed at night saying we’ve done something wonderful… that’s what matters to me.”